"I vissa perioder i mitt liv har jag byggt så höga murar, lindat mitt hjärta med så mycket bubbelplast att jag nog inte vetat vad kärlek är. Ibland undrar jag om jag vet det nu. Visst har jag känt kärlek... Mest till min familj, mina husdjur och mina vänner. Ibland också den där fruktansvärt läskiga kärleken till en karl.

Jag önskar att jag hade så nära till kärlek som min vän Michaela. Hon bär sitt hjärta på skjortärmen, och jag avundas henne det. För jag tror att kärlek är värt att gråta, slåss och kämpa för. Jag tror verkligen det... Det är bara så svårt att våga.

Jag har lidit för kärlek. När jag var yngre trodde jag mycket mer på dess syfte än vad jag gör idag, tragiskt nog. Jag hade inte lika svårt att bli kär, och framför allt hade jag inte lika svårt för att våga satsa. För det är klart att det är värt det, även om det skulle gå åt helvete. Jag är bara så rädd att tappa bort mig själv, jag är rädd att det inte kommer vara någonting kvar av mig när det är över. För cynisk som jag är, så tror jag alltid att det finns ett "över".

Jag minns sist jag vågade falla riktigt hårt och bli upp över öronen kär i någon. Sist jag vågade erkänna för mig själv att jag var det i alla fall. Det var många år sedan, och det var när jag bodde utomlands. Jag levde hans liv. Ibland var det ganska destruktivt. Eter mycket om och men lämnade jag. Det uppbrottet kommer jag aldrig glömma, för det sitter än idag som ett köttigt sår i mitt hjärta. Varje gång jag ens kan tänka på att tycka om någon bränner det till. Ibland kan det kännas som om någon trycker in en penna i det.

Men jag jobbar på det. Och jag tror ändå någonstans, att om det händer så kan varken jag eller mitt öppna sår hindra det."

http://stureplan.se/bloggar/hibbs?page=3

kunde lika gärna vara jag som skrivit det där. visst är det skönt när man inser att man inte är ensam om sina känslor? att andra faktiskt känner exakt likadant. det tycker jag är häftigt.