När jag har träffat barnen igen har jag kommit in lite på spåret "nemen jag kan ju inte lämna dom... jag älskar dom för mycket". Men det är liksom inte värt det.

Får ingenting tillbaka. Känner mig så jävla ouppskattad.

Debs föräldrar, syster & hennes familj var här idag på jullunch och grejer. Dom dukade inte ens åt mig. Ingen middag fick jag heller. Dom sa inte ens till när middagen var klar och inte sparade dom något åt mig heller.

Visst, det är väl inte hela världen. Jag kan käka mackor. Men ni fattar ju principen. Jävla engelsmän.