Jag längtar till den 15 december. Då åker jag hem till mitt Vimarka, där allt kommer vara normalt. Sandra finns 50 meter ifrån mig, familjen finns en våning ner, jag kan klappa på Lukas när jag vill, jag kan ringa mina vänner och fråga om dom har tid för en fika eller om dom har lust att ses över en filmkväll, jag kan hänga på lilla Ågatan som är så tråkigt egentligen men som kommer kännas som ett paradis bara för att jag är ute med folk jag verkligen känner och som verkligen känner mig. Jag kan ligga i min säng med tända ljus och kolla på min vackra tapet. Jag kan dricka mängder med japansk lime. Jag kan sitta framför brasan med mamma.

Jag vill att tiden ska gå lite snabbare.