Mitt första intryck av Emma...

En blåst blondin som stylade sig för mycket.

Är det inte komiskt?

Nu är du en av dom personer som jag älskar mest. En av dom som jag är tacksammast för att jag har i mitt liv.

Att inte ha fått se dig eller röra dig sen början av juli känns ungefär som att vara olyckligt kär. Ett foto kan få mig att börja gråta. En tanke. En sång. Att bara skriva det här får mig att gråta.

Ibland glömmer jag bort att du faktiskt finns där på andra sidan Atlanten. Det är som att min hjärna vet om det men att hjärtat inte förstår vad som händer. Jag får konstant påminna mig själv om att vi faktiskt kommer ses igen. Det låter kanske dramatiskt, men ibland känns det som att jag aldrig kommer få krama dig igen. Aldrig få skratta med dig igen. Aldrig få lugna ner dig igen. Jag är tacksam att så inte är fallet.

Det är inte svårt att älska dig Emma. Du som alltid får mig att skratta och må bra. Jag är helt ärlig när jag säger att jag tror att ingen annan får mig att skratta så mycket som du gör. Ett skratt förlänger livet säger man. I så fall kommer jag leva jävligt länge tack vare dig.

Saknad är ju någonting bra. Saknad är underskattat. Men nio månader utan dig är för länge. Det är svårt att tro att den stora saknaden jag känner faktiskt är bra, för det gör så ont. Det gör ont att sakna dig nu.

Det har gått så lång tid att jag inte kan föreställa mig hur det kommer kännas att träffa dig på flygplatsen i New York i april. Jag vet inte om jag kommer skratta, gråta, vara i chock eller falla ihop på marken. Jag tror inte jag har längtat efter något så mycket som jag längtar efter den dagen då jag kommer få träffa dig igen.

Min Emma.

Jag älskar dig.