we'll be friends until we can't remember how old we are
Mia maria vilken jobbig natt jag hade. Vaknade 20 gånger och var tvungen att snyta mig. Kanske borde göra som Ida och trycka upp en papperstuss i vardera näsborre istället. Får la sova ifred då kan jag tänka mig. Men nu har iallafall febern gått över, alltid ett bra tecken.
Åkte till Hammersmith idag för att säga hejdå till Ida. Lämnade huset 12.30 och var framme i Hammersmith vid 14. Det är väl det enda jobbiga med storstäder; att det tar en evighet att ta sig någonstans.
Om en kvart lyfter Idas plan hem till Svea. London känns redan dött och grått utan henne. Men vi ses redan i sommar igen så det känns inte allt för tufft. Blir jobbigare nästa gång vi ska säga hejdå eftersom efter det åker hon till Australien.
Trackback