När jag & Emilia träffade dig på tennisträningen en söndag för 5 år sedan kallade vi dig för Bettan eftersom vi inte förstod vad du hette. Även fast vi frågade två gånger.

Tänk om någon av oss hade beslutat att inte börja spela tennis, då hade vi aldrig träffats. Då hade vi inte fått uppleva allt tillsammans. Som när vi var i Polen och Dawid fick sätta sig i bilen och trycka på gasen när en galen kille var efter oss, när jag ställde mig på stubben och pratade med Lucas, när vi åkte till Tjeckien och badade, kvällarna vi satt på Le Liwa, den sista natten inne på Magic där Ormen var vår underhållning eller morgonen efter när vi hällde vatten på de små sovande polackerna.

Jag glömmer aldrig natten på Rhodos när du och jag satt på solstolarna vid poolen under stjärnorna och öppnade upp oss för varandra. Tårarna rann ner för våra kinder och jag tror att det behövdes.

Alla minnen jag har med dig är oräkneliga och jag skulle kunna sitta i timmar och skriva om våra stunder tillsammans.

Att få ha dig som vän är ett privilegium och alla som känner dig bör känna sig lyckligt lottade.

Jag älskar dig.