.

Det var därför jag inte grät på flygplatsen när jag sa hejdå till mamma. Jag bestämde mig för att inte gråta, för att inte känna. Om hon var tuff så kunde jag vara tuff.

.

Ikväll känner jag mig ledsen, ensam, uppfylld av sorg. Jag tänker på mormor, jag tänker på sommrarna på Gotland i sommarstugan, jag tänker på Skenalden, jag tänker på att vi hade vattenkrig när det spöregnade. Jag minns när jag var liten att jag inte ville åka hem till mormor & morfar, jag minns att när mamma sedan skulle hämta mig och Adam så grät jag för att jag inte ville åka hem, då ville jag stanna kvar där. Jag minns hur jag älskade att kolla bland mormors alla smycken, jag gjorde det för bara några månader sen och jag älskade det lika mycket då. Hon är borta, men minnena finns kvar. Varför är det då så sorgligt? Varför känns det tomt?

.

Jag vet att jag kommer gråta floder på begravningen. Klarar inte av den stämningen, klarar inte av att se dom jag älskar gråta. Morfar, mamma. Jag kommer förmodligen gråta mest av alla, precis som på farfars begravning.

.

Hur mycket jag än vill så kan jag inte hålla känslorna inne föralltid. Dom tar över.