Jag har inte hittat mig själv än, inte på riktigt. Jag vet inte om jag vill vara tjejen med stökigt rum som inte bryr sig, har slitna jeans, rockiga t-shirtar, smutsiga converse och ovårdat hår. Jag vet inte om jag vill vara tjejen med en fin blus och den vackra skinnväskan som alltid innehåller en kalender med noggranna uppskrivna tider.

Är trött på att jag gör grejer som jag kommer på mig själv med att jag inte borde göra. Att jag kanske säger för mycket ibland, att jag käftar emot, att jag stör mig på folk, att man faktiskt ibland är elak. Jag vill inte vara den tjejen. Men jag älskar ironi, jag älskar folk som är ärliga. Fatta vad mycket skönare allt vore om alla bara var ärliga.

Men jag mår så jävla mycket bättre än vad jag gjorde förr. Och det älskar jag. Jag uppskattar att må bra. Uppskattar att inte alla jävla hormoner flyger runt i kroppen längre, dom som fick mig att tänka att jag faktiskt inte ville gå på jorden längre. Att jag hellre ville vara någon annan stans. Så jävla onödigt. Att leva är det bästa som finns. Varför slösa bort år på att tänka att livet är något som plågar en?